jag vet inte
Min gata, fascination street, och dreglande tårar som tjock klibbigt saliv smetar ut på mitt ansikte. Stora tjocka metallpålar dras genom asfalten och river upp stora sjok, gatlyktorna är stroboskop och får mitt haltande att se helt sjukt ut. Naglarna är klostergrå och läpparna tunt rosa. Det spikas i mitt huvud. Molnen faller loss som isflak och blottar rymden ovan, full av kosmisk strålning och naturliga fyrverkerier.
Mina ögon droppar segt slem som fräser och knäpper när de träffar marken, och hus rämnar ner i avgrunder bredvid mig och skjuts upp igen i gejsrar av ånga som doftar sommarnatt. Mitt hjärta klappar när lukten blandas med ciggarettrök och mitt mind är blown och mitt innanmäte smält till en kemisk röra i regnbågsfärger. Blixtar slår ner bredvid mig, klyver bilar och stelnar sen och bildar träd som når upp till rymden. Mitt mind är verkligen fucked tänker jag.
Syra droppar från min näsa och mina händer är klibbiga av silverblod som förångas, bildar skepnader som vinkar åt mig att gå tillbaks igen, ber mig falla tryggt i deras armar, men jag gör det inte. De blir arga, stelnar, faller till marken med dova dunk. Jag tar upp en, knycklar ihop den, vecklar ut. Det är en hundralapp, men Carl von Linné ler och jag ler tillbaka och stoppar honom i fickan. Jag hör hur han skrattar därifrån, tittar upp och ser tiotusen små människor titta på mig. De tar upp hela gatan, så jag lägger mig på dem och de bär mig på rygg fram. Bland stjärnorna seglar Titanic och alla fönster lyser. Fartyget flyter fram några tiotals meter upp i luften och det är verkligen jättestort. Jag ser isberget också. Det är svårt att beskriva men när de krockar sluts istället skeppet in som i en plastpåse i isen och svävar snabbt upp i himlen tills det inte syns längre.
Plainsong öppnar sig i mina öron, fantastiskt tänker jag. Musiken strömmar tröstande in i mitt huvud, sprider sig som en spindelväv över min hjärna, kryper in bland substansen, omfamnar nackkotorna, tar isär dem, renar dem. Ser hur det sjukliga dras bort.
Jag sluts in i mig själv, rensar mitt ogräs, blir helt jordig, hittar en bäck och tvättar mina händer och ser längs bäcken till den stormiga ocean den mynnar ut i. Jag kan se ett par vågor, de är så stora att jag inte kan förstå, det ser ut som de står stilla men de rör sig nog skitsnabbt. Vänder mig om istället, och ser sekunderna falla, stora stenblock som är så tunga att de sjunker ner några meter när de landar. De landar i ett led bortåt och jag skulle behöva flyga för någonsin hinna följa det för det är jättelångt mellan dem, men jag kan inte flyga och det känns jobbigt. Ser en minut falla, stor som globen. En timme måste vara som ett berg.
Det börja svida och sticka och brännas i handen, och huden i handflatan trycks utåt med något spetsigt under. Gräset svartnar runt mig, dör och faller sönder som aska i vinden. Marken hårdnar och blir knottrig, och huden spricker tillslut i handen och det börjar forsa blod och en nyckel trillar ut på marken, som rullar upp sig runt den och blottar ett nyckelhål. Min nyckel är för liten men jag sätter i hela min trasiga blodiga hand och vrider om. Det börjar pirra i magen och plötsligt rycker min kropp till i en orgasm. Mina muskler drar okontrollerat ihop sig och jag kröks kraftigt ihop i fosterställning, allt under en total känsla av eufori, samtidigt som jag känner mig varm och sakta smälter ner i marken. Jag hinner se hur färskgrönt gräs börjar växa där mitt blod nyss var innan jag helt slukas av marken.
Långsamt långsamt känner jag hur varje liten por stickande vaknar till liv och jag är klibbig. Jag vrider huvudet åt sidan och ser en liten liten människa springa iväg med något jag tror är mina nycklar, och i himlen sjunker Titanic.
som som som som som
När den stora svartnande solen går supernova ovanför mig förstår jag att det är dags och jag kastar mig fram längs ett rulltrapperäcke av stjärnor ner i den underjordiska galaxen av tunnelbanenät som ostoppbart når ut till universums bortersta ringar som glittrande djuphavsmanetiska slingor, som också får hennes hår falla som det snurrande trasselspiraler det är över hennes kometbleka, sommarprickiga axlar, som så gärna kuvar sig under mina händer. Avståndet minskar mellan mina läppar och hennes nackkotor, ryggraden blir till en båge när hon kryper ihop och axelfräknarna bildar som en trädkrona till den. Jag ritar en fågel där med mitt finger innan jag dalar ner i en fantastisk rosafärgad sommarhimmel som spelar en akt av Othello för mig, där blod blandas med milkshake och skapar såna sjuka böljande vågor att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag beslutar mig för att dyka in i min inre prisma, slå sönder den i tusen små bitar och hennes ögon ska tindra precis som de gör mot mig.
Glöden fräser mot mig, sjunker ihop och släpper röken fri som kastar sig ut i luften ovanför den, virvlar runt som vattenströmmarna efter en sjunkande båt, med vilja så stark att tusentals drunknande inte gör den när, och känner sig lika fri och levande som jag. Mitt hjärta löses upp i små pixlar i röda toner, jag famlar handlöst, tyngdlöst, tanklöst in bland dem, pusslar ihop dem, tar isär dem och de faller tillslut över mig och skapar ett täcke av silkespapper. Vårt saliv blandas, pappret blir till papier maché och vi bygger det till ett torn upp till nebulosor och vi tittar på när en stjärna föds. Vi döper den till XYZÅÄÖ för det är så forskare gör tror vi.
