daisy monkey dance show

This morning, when I drank water, it tasted like apple pie. I missed the custard, so I made some. When it was ready, and I had a plateful of water, the water didn't taste like apple pie anymore, it tasted just like water. 

So basically I just thought that this was just some random bullshit spewn out right into our gaping mouths, feeding us like baby birds, stuffing our craving minds with promises. 

Was I the only one knowing? I'm just a John Doe, trying to get by, feels so unbelievable that I was above everybody else. But I could see no other way it could be. I was spared the lies, was I destined for something? Me? I doubt it. Makes me want to kill myself, just to stick it to them. Here's the prophet for you, bloated, a smorgasbord for crabs and fish, drifting about in the river. Hah. There's the prophet for you. 

Allright. Damnit, this pen blew, hang on. 

 

Okay, this one's better. 

 

Well, I'ma try to recite this as accurate as I can. It started with what I thought was voices, arguing about some procedure of the sorts I knew nothing about. Suddenly, they stopped, and I knew that second that they'd realised that someone was listening. It felt like I was listening through the keyhole of a door, and as they went quiet and all, I froze in place. 

 

Did I tell you that this all occurred in my head?

 

Anyway, I somehow managed to get myself moving away from there, and found myself standing alone on a snow patched field, on a gravel road stretching across it. Right by my foot I saw a cigarette butt, still smoking, but I couldn't see anyone in the vicinity, and I could see for miles, mind you. Made me uncomfortable, to say the very least! 

 

...

You know, they oft ask me whether or not I find this situation comfortable. I just tell them that it simply could not,under any circumstances, have even the smallest thing to do with them. They have nothing on me, nothing to do with me, no sway over me whatsoever. That and that alone should answer their question.

 

Regarding what I actually feel about it, let's just say I've locked that up and lost the key. 

All these people are looking rather weirdly at me, as though they've never seen a sick person before. They seem to shun me like people shunned the leprous in the days when people shunned the leprous. My face is burning and my back aches, it aches more than it should fifty years from now. To say that I'm not well wouldn't be to exaggerate, neither would the opposite, it would be the precise definition of my current state. At this moment, I feel as though I'm starting to drift away in feverish blubbering, which also would be a precise definition of my current state. Well, I won't, though. Or maybe I will anyway. 

At this moment I'm squatting down by a wall in the metro, partly because my legs ache like nothing else, and partly because my stomach kindly sends jolts of pain through itself, for some reason I guess only is clear to stomachs. And maybe guts. 

As of now, given my posture, I guess I really can't blame people for looking in that rather weird way at me, since the people of this fine country would gladly go miles, and by miles I mean a good lot plenty, a freight trains worth, to hide their weaknesses from others. For me, however, that train has left the station long ago, carrying in its cargo my dearly missed health. 

They call us Gaunt and Sow. Can you guess who's who? You know why they call him Sow? Well, a, he's got bigger tits than your ma, and b, you'll squeal like a piggy when he gets you in his sty. 

 

Me? I look gaunt, don't I?

07.06.49

Idag träffade jag en man utan händer. Han bröt på franska och sa att det var lika väl, de hade ändå inte gjort honom något gott, och nu styrde fötterna. Han hade till fots gått från Algeriet. Jag fick röra vid dem, de var alldeles mörka, platta, hårda från otals mil. 

 

07.06.50

Idag träffade jag en man utan fötter. Han var ryss och sa att det var lika väl, de hade ändå inte gjort honom något gott. Han hade kravlat från någonstans vid Volga. Jag kände på bröst, händer och armar. De var alldeles mörka och hårda, skrovliga från otals mil. 

 

07.06.60

Idag träffade jag en man utan bekymmer. Han talade gammalmodigt och sa att han levde väl. Det var skönt sa han, och livet hade gjort honom gott. Jag fick känna på hans hjärta, och mindes en algerier och en ryss. 

här finns ingenting

men som jag letar

det blir ett jädra spring

träffar en man som metar

- vad finnes du gubbe lilla?

  en forell, fin och grann?

- försvinn, innan du far illa

svarar han

Mina ögon droppar segt slem som fräser och knäpper när de träffar marken, och hus rämnar ner i avgrunder bredvid mig och skjuts upp igen i gejsrar av ånga som doftar sommarnatt. Mitt hjärta klappar när lukten blandas med ciggarettrök och mitt mind är blown och mitt innanmäte smält till en kemisk röra i regnbågsfärger. Blixtar slår ner bredvid mig, klyver bilar och stelnar sen och bildar träd som når upp till rymden. Mitt mind är verkligen fucked tänker jag.

Jag sluts in i mig själv, rensar mitt ogräs, blir helt jordig, hittar en bäck och tvättar mina händer och ser längs bäcken till den stormiga ocean den mynnar ut i. Jag kan se ett par vågor, de är så stora att jag inte kan förstå, det ser ut som de står stilla men de rör sig nog skitsnabbt. Vänder mig om istället, och ser sekunderna falla, stora stenblock som är så tunga att de sjunker ner några meter när de landar. De landar i ett led bortåt och jag skulle behöva flyga för någonsin hinna följa det för det är jättelångt mellan dem, men jag kan inte flyga och det känns jobbigt. Ser en minut falla, stor som globen. En timme måste vara som ett berg.

Det börja svida och sticka och brännas i handen, och huden i handflatan trycks utåt med något spetsigt under. Gräset svartnar runt mig, dör och faller sönder som aska i vinden. Marken hårdnar och blir knottrig, och huden spricker tillslut i handen och det börjar forsa blod och en nyckel trillar ut på marken, som rullar upp sig runt den och blottar ett nyckelhål. Min nyckel är för liten men jag sätter i hela min trasiga blodiga hand och vrider om. Det börjar pirra i magen och plötsligt rycker min kropp till i en orgasm. Mina muskler drar okontrollerat ihop sig och jag kröks kraftigt ihop i fosterställning, allt under en total känsla av eufori, samtidigt som jag känner mig varm och sakta smälter ner i marken. Jag hinner se hur färskgrönt gräs börjar växa där mitt blod nyss var innan jag helt slukas av marken.

Långsamt långsamt känner jag hur varje liten por stickande vaknar till liv och jag är klibbig. Jag vrider huvudet åt sidan och ser en liten liten människa springa iväg med något jag tror är mina nycklar, och i himlen sjunker Titanic.

Glöden fräser mot mig, sjunker ihop och släpper röken fri som kastar sig ut i luften ovanför den, virvlar runt som vattenströmmarna efter en sjunkande båt, med vilja så stark att tusentals drunknande inte gör den när, och känner sig lika fri och levande som jag. Mitt hjärta löses upp i små pixlar i röda toner, jag famlar handlöst, tyngdlöst, tanklöst in bland dem, pusslar ihop dem, tar isär dem och de faller tillslut över mig och skapar ett täcke av silkespapper. Vårt saliv blandas, pappret blir till papier maché och vi bygger det till ett torn upp till nebulosor och vi tittar på när en stjärna föds. Vi döper den till XYZÅÄÖ för det är så forskare gör tror vi.

Känslan av att vara därute kändes som att ha somnat på tåget och klivit av på ändstationen där tåget som försvinner bort i natten är det enda tecknet på liv och civilisation. Jag tänkte ett tag på hur den borttappade killen måste ha känt sig, uppgiven, övergiven, sakna alla så jävla mycket och veta att man ska dö därute, ensam och utan att en enda människa märker det, bara vara ett stycke frystorkad vävnad bland så många andra på glaciären. Hu.

Efter drygt tre veckor efter det att vi lämnat Huvudstaden hade vi fortfarande inte stött på fientliga soldater, men rädsla för livet hade alla ändå. På glaciären fanns faror som inte var mänskliga, som inte hörsammade några böner om livet eller hyste någon medkänsla eller skuld. Jag tänkte på det. Gräver man upp en rabatt kommer det alltid ogräs dit, och man rycker bort det men det kommer alltid tillbaka. Jag tänkte vidare. Djur lever på gräs som finns på en plats, tar gräset slut drar de vidare till nästa ställe, och då hinner gräset på första stället växa tillbaka, men människan har slagit sig ner och vägrar låta hålet de skapat fyllas. Naturen är som en morallös domare som dömer alla som träder utanför balansen, och människan är den enda som inte står sitt kast, och på glaciären lever ingenting och ingenting har möjlighet att överleva här, men vi trotsar det ändå, men det kan antagligen bara sluta med att naturen hittar oss och har snabb rättegång och dömer oss alla till döden, utan att lyssna på någon advokat eller jury.

Vi stötte ofta på dolda, förrädiska sprickor i isen som skulle skicka en 50-100 meter ner till döden, så vi hade bundit ett rep runt midjan som sammanlänkade som som en stor, lång kedja, för skulle en falla hejdades fallet tack vare oss andra.

Skulle man titta ner i sprickorna kunde man se spåren av mindre förberedda. På glaciären hade många soldater och expedtitioner och karavaner färdats under flera hundra år, så bland resterna fanns hur mycket historia som helst bevarad. Även på marknivå fanns liknande skrot kvar, det finns ingen som städar här naturligtvis, så gamla slagfält finns välbevarade tack vare kylan. Vi stötte på en del såna, och det var aldrig en behaglig syn, och man tycktes inte heller vänja sig vid de fortfarande urskiljbara ansiktsuttrycken. Vid ett tillfälle fann vi ett tält med ihjälfrusna kroppar tätt liggandes intill varandra under filtar i ett sista försök att bevara kroppsvärme, och vid ett annat en kommunikationsofficer som fortfarande höll i radion som om han för evigt väntade på en order som reträtt.

Med naturens fientlighet längtade man nästan efter motståndare av kött och blod, som man visste hur de fungerade, vad som dödade och inte, vad som beskyddade och som man kunde kommunicera med. Men det verkliga kriget utkämpades individuellt. Att någon diplomat klantat sig under något politiskt möte, och det andra landets armé som förmodligen rörde sig här ute på de gråvita vidderna kändes otroligt långt borta. Var och en av oss slogs för livet mot klimatet och hopplösheten, vars klor och tentakler borrade sig djupt ner i skinnet och hjärtat. Hungern gick inte att jämföra med kylan, och moralen var så låg att man knappt förmådde tänka, än mindre tala. Till och med de med verklig krigserfarenhet, där ibland vår kapten såg ut att ha tappat hoppet. Vi hade ungefär två veckors proviant kvar och 20 mil att avverka till väderstationen.

Fyra dagar efter att J hade försvunnit föll en ung kille ihop i ledet. Vi försökte hjälpa honom upp men hans viljestyrka var som bortblåst. En av de erfarna soldaterna hukade vid honom och frågade efter hans namn. Schetz Palov, men det fick jag reda på senare. Den erfarne bad oss att gå vidare, och efter några meter hörde vi ett pistolsskott som snabbt åts upp av vindens ylande. Ingen såg sig om.

Alev och Konstance hade iallafall fattat ett visst tycke för mig, de hade båda förmågan att låta tystnad förflyta utan att någon kände obehag, vilket passade mig utmärkt. Innan vi blivit inkallade hade Alev varit hamnarbetare, men till nyligen revisor på hamnkontoret efter det att han hjälpt till med att lista ut var vissa kuponger tagit vägen vid utbytet av varor med utländska båtar. Några huvuden rullade och Alev blev befordrad.

Konstance hade varit receptionist på den största av de privatägda milisbyråerna på södra, och när alla män i duglig ålder och skick kallades in klädde hon ut sig till man och gick med. Inkallningen på södra var inte särskilt noggrann och en mer eller mindre utan papper spelade inte så stor roll. Det var ju knappast destination paradis och de flesta utan papper skulle gå under på gatan, i razzior eller i tukthusen. När hon blev upptäckt som kvinna gjordes det ingen större affär av det, de behövde ändå manskap.

Innan militären hade hon haft en lång fläta vanligtvis, som hon brukade bleka och blondera, men nu hade hon en pageliknande frisyr som var volymlös och orangeråttfärgad av blekmedlen. Hon hade en ganska skarp spetsig näsa och smala breda ögon. Munnen var liten och nätt med tunna läppar. Hennes ansikte var smalt och kindbenen syntes tydligt, kanske på grund av svält.

Efter de tre dagarna bland ruinerna hade Alev orienterat sig väl och märkt ut den snabbaste rutten till väderstationen. Vi hade ätit sparsamt under tiden, eftersom stoppet inte varit planerat och det var mycket möjligt att maten skulle ta slut innan vi nått vårt mål, men vi hade inget val än att fortsätta.

Soerst och Lewis var de enda jag var bekant med sen tidigare, men hade lärt känna kartologen Alev och en kvinna från understödsgruppen som hette Konstance.

Lewis hade blivit mer tillbakadragen efter det att han förfrös näsan, jag kan tänka mig att hans självförtroende brast i småbitar. Han hade tidigare haft ett säreget men vackert ansikte innan, med stora påsar under ögonen och rätt stora läppar, men bristen på bra mat och sin näsa hade gjort honom ännu mer hålögd och ansiktet hade insjunknat på något sjukligt sätt.

Soerst såg mer ut som vanligt, förutom att han hade magrat en tio femton kilo. Och skrattrynkorna användes inte så ofta längre. Till sin tjänst på norra hade han klippt till en proper tidsenlig frisyr, men nu hängde luggen i flottiga stripor och resten inbakat i en svettig, stinkande dreadskaka under hjälmen. Soerst och jag var till synes att döma de äldsta i gruppen, 30 år vardera.

Alev var lång och kraftig, ingen kroppshydda man hade förväntat sig hos en kartolog, men han hade ett riktigt läshuvud. Håret hade han hållt snaggat sen militörutbildningen på Kartoteket, och han hade styrketränat länge och var i bra form. Han hade dock ett riktigt babyface, så var det inte för helskägget hade han sett 10 år yngre ut.

Konstance var den enda kvinnan på understöd i hela armén. Hon hanterade de stora vapnena riktigt bra och var väldigt snabb på att montera dem, men hon var inte så stark som männen i hennes grupp, och det fick hon höra mycket. Jag vet inte om någon gjorde några närmanden på henne, men jag kan tänka mig att det inte var helt enkelt att vara enda kvinnan. Många, ja, alla männen hade varit länge ifrån en kvinnas beröring och gud vet hur långt de kan gå för det.

Vi hade slagit upp ett läger i ett par övergivna 10våningshus, men glaciären täckte de undre åtta våningarna som gapade tomt och mörkt under oss. Det var skönt att äntligen kunna göra upp eldar för att värma oss, ute på isvidderna blåste det för mycket eller så röjde vi vår position. På vägen till 10våningshusen hade det enda krig vi fört varit mot klimatet, och hälften av oss hade förlorat tår eller fingrar till kölden. Lewis Esping hade förlorat sin näsa.

Vi var en samling på 40 personer, alla rekryterade från södra, eller med bakgrund därifrån. Till och med vårat befäl var från södra. Militärerna från norra satt tryggt och varmt i Huvudstaden, smuttar konjak och flyttade pjäser på en karta.

Gränspatrullen, där vi ingick, var uselt utrustad, men kängor som vi själva vadderat med tidningspapper och trasor, och avklippta fingervantar som gjorde det outhärdligt att fatta våra iskalla gevär. Vi hade tunga, vita vadmalsrockar med kapuschong, och under den hade vi tagit på oss vad vi hade, lusekoftor, flanellskjortor och allsköns annat som gav många lager för att inte släppa ut dyrbar kroppsvärme. Runt hjälmarna hade vi lindat sjalar och halsdukar så de skulle sitta bättre och samtidigt värma öronen. De som var gamla nog hade helskägg för värmens skul, men vi hade några bland oss som var inkallade trots att de inte var myndiga än. Alla hade i vilket fall som helst virat tyg över hela huvudet sånär som över ögonen, men i Espings fall hade inte ens det hjälpt. Han såg nästan ut som en döskalle med sin svarta halva näsa.

I lägret stannade vi i några dagar. Det var tänkt att vi skulle slå upp en morsestation men vädret och avståndet gjorde det omöjligt. Vår kartolog hade märkt ut vår position (efter mycket om och men, gränslandet var fullt av ruiner som de här) och satt ut nytt mål.

Så där tillbringade vi tre dagar för att återhämta oss, försöka se vart vi var och förbereda oss inför nästa uppgift, att nå en väderstation på Novratoppen, en plats där man hade god sikt över Novrapasset, en flaskhals och det enda stället man kunde korsa den kilometerbreda Pabstklyftan på 30 mil endera hållet. Att hålla väderstationen kunde vara nyckeln till att stoppa, eller iallafall försena den fientliga armén.