stockholmssmitta
Det som är så in i helvete äckligt med de som blir smittade är att det snarare än aggression är det ångest och sorg som driver dem. De vrålar inte eller vräser, de liksom gnyr, kvider, gråter istället, som witches i L4D. Det var det vi hörde utanför fönstret den där första dagen, inte någon frisk människa, utan någon som redan omvandlats. Man kan se rädsla i deras blickar och rörelser. Fruktan typ, som hos någon som överkryllas av spindlar eller kackerlackor. Panikslagna. Och skitfarliga.
stockholm dör
Springer som satan. Fuck fuck fitta fan kuken spring då spring ben spring. Springer längs hela perrongen med gny och klös och blodig jävla fradga efter mig. Jag är så jävla rädd. Nyckeln är hårt fastklämd i min hand, tar stegen i rulltrappan säkert tio i taget. Kommer upp, smäller in i dörren med händerna för att jag inte hann bromsa, skakar så jävla hårt, får in nyckeln öppnar stänger den rycks upp igen, sätter spjärn med foten och drar igen den med en jävla kraft, hinner låsa och sjunker ihop. Pustar ut.
Fyfan vad äckligt det var när det började. Bodde i min lägenhet i Bromma med min brud, och hade sprungit ut till bussen mot Sumpan. Kom ut klockan en över och det var ingen vid hållplatsen så fick ångest över att komma sent. Tänkte att jag tänkte vänta en kvart med att säga att jag blev sen så det skulle kunna verka som att bussen satt fast i trafiken, men så såg jag bussen längre bort på vägen, men stillastående. Det var sådär sommarmorgonljust. Rätt nice väder.
Väntade vidare men bussen rörde sig inte. Kom bussen åt andra hållet, tänkte att jag tar den istället men den körde fett snabbt förbi och jag blev skitarg på SL, började gå mot den som stod still för att iallafall kunna sitta på bussen när jag messade jobbet men när jag kom fram såg att den var sjukt vandaliserad, typ utslagna
Springer som satan. Fuck fuck fitta fan kuken spring då spring ben spring. Springer längs hela perrongen med gny och klös och blodig jävla fradga efter mig. Jag är så jävla rädd. Nyckeln är hårt fastklämd i min hand, tar stegen i rulltrappan säkert tio i taget. Kommer upp, smäller in i dörren med händerna för att jag inte hann bromsa, skakar så jävla hårt, får in nyckeln öppnar stänger den rycks upp igen, sätter spjärn med foten och drar igen den med en jävla kraft, hinner låsa och sjunker ihop. Pustar ut.
Fyfan vad äckligt det var när det började. Bodde i min lägenhet i Bromma med min brud, och hade sprungit ut till bussen mot Sumpan. Kom ut klockan en över och det var ingen vid hållplatsen så fick ångest över att komma sent. Tänkte att jag tänkte vänta en kvart med att säga att jag blev sen så det skulle kunna verka som att bussen satt fast i trafiken, men så såg jag bussen längre bort på vägen, men stillastående. Det var sådär sommarmorgonljust. Rätt nice väder.
Väntade vidare men bussen rörde sig inte. Kom bussen åt andra hållet, tänkte att jag tar den istället men den körde fett snabbt förbi och jag blev skitarg på SL, började gå mot den som stod still för att iallafall kunna sitta på bussen när jag messade jobbet men när jag kom fram såg att den var sjukt vandaliserad, typ utslagna rutor och shit. Kom ännu närmre och såg att det stod några i den, men såg också att det var sjukt mycket blod på dem och utsmetat på rutorna och jag blev skitilla till mods. Hade ju sett alla Romeros zombiefilmer utom original Day of the dead, plus 28 dagar och veckor senare och läst och sett The walking dead men jag kunde inte fatta att det skulle bli verklighet.
Jag sprang tillbaka mot lägenheten och försökte ringa min brud men nätet var överbelastat som om på tusen nyår samtidigt och jag blev ännu räddare, slet upp porten och in i lägenheten. Bruden undrade vad jag hade glömt men efter jag låst dörren och stängde ner datorn med spotify höll jag handen för hennes mun. Vi sjönk ihop på golvet och jag viskade att jag inte visste och att jag inte var säker men jag var så jävla rädd och sa att jag inte ville förlora henne. Hon kallade mig darling.
Försökte och försökte övertyga henne om att vi skulle stanna hemma den dagen, och när hon gått med på att vara tyst och stilla smög jag till fönstret och hjärtat stannade och magen frös till iskall is när jag såg en snubbe bli jagad av två andra över gårdarna till de där runda husen. Kröp till dörren och lyssnade. Ingenting. Tittade genom kikhålet. Ingenting heller, men när jag vände mig bort hörde jag att porten slogs upp, tittade tillbaka och såg grannen med den stora hunden som kunde backa fyrhjulssläp springa in och klampa upp för trapporna. Hörde hundskall från utanför huset men sen blev det tyst. Det är på riktigt älskling det är på riktigt det är på riktigt mantrade jag med ångestknutarna strypandes i magen och tårarna pressa bakom ögonen.
Den dagen stannade vi inne. Vi hörde skrik utanför men vågade inte titta efter, vi hörde gråt utanför fönstret men vi skulle inte för alla pengar i världen se efter om någon behövde hjälp för vi var så jävla rädda för att avslöja var vi fanns. Därför vågade vi inte ens spola i toaletten eller använda kranen, så vi låg bara i fosterställning och höll om varandra, lyssnade till ljuden utanför och drack persikojuice som fanns i kylen.
