som som som som som
När den stora svartnande solen går supernova ovanför mig förstår jag att det är dags och jag kastar mig fram längs ett rulltrapperäcke av stjärnor ner i den underjordiska galaxen av tunnelbanenät som ostoppbart når ut till universums bortersta ringar som glittrande djuphavsmanetiska slingor, som också får hennes hår falla som det snurrande trasselspiraler det är över hennes kometbleka, sommarprickiga axlar, som så gärna kuvar sig under mina händer. Avståndet minskar mellan mina läppar och hennes nackkotor, ryggraden blir till en båge när hon kryper ihop och axelfräknarna bildar som en trädkrona till den. Jag ritar en fågel där med mitt finger innan jag dalar ner i en fantastisk rosafärgad sommarhimmel som spelar en akt av Othello för mig, där blod blandas med milkshake och skapar såna sjuka böljande vågor att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag beslutar mig för att dyka in i min inre prisma, slå sönder den i tusen små bitar och hennes ögon ska tindra precis som de gör mot mig.
Glöden fräser mot mig, sjunker ihop och släpper röken fri som kastar sig ut i luften ovanför den, virvlar runt som vattenströmmarna efter en sjunkande båt, med vilja så stark att tusentals drunknande inte gör den när, och känner sig lika fri och levande som jag. Mitt hjärta löses upp i små pixlar i röda toner, jag famlar handlöst, tyngdlöst, tanklöst in bland dem, pusslar ihop dem, tar isär dem och de faller tillslut över mig och skapar ett täcke av silkespapper. Vårt saliv blandas, pappret blir till papier maché och vi bygger det till ett torn upp till nebulosor och vi tittar på när en stjärna föds. Vi döper den till XYZÅÄÖ för det är så forskare gör tror vi.
Kommentarer
Trackback
