Alev och Konstance hade iallafall fattat ett visst tycke för mig, de hade båda förmågan att låta tystnad förflyta utan att någon kände obehag, vilket passade mig utmärkt. Innan vi blivit inkallade hade Alev varit hamnarbetare, men till nyligen revisor på hamnkontoret efter det att han hjälpt till med att lista ut var vissa kuponger tagit vägen vid utbytet av varor med utländska båtar. Några huvuden rullade och Alev blev befordrad.

Konstance hade varit receptionist på den största av de privatägda milisbyråerna på södra, och när alla män i duglig ålder och skick kallades in klädde hon ut sig till man och gick med. Inkallningen på södra var inte särskilt noggrann och en mer eller mindre utan papper spelade inte så stor roll. Det var ju knappast destination paradis och de flesta utan papper skulle gå under på gatan, i razzior eller i tukthusen. När hon blev upptäckt som kvinna gjordes det ingen större affär av det, de behövde ändå manskap.

Innan militären hade hon haft en lång fläta vanligtvis, som hon brukade bleka och blondera, men nu hade hon en pageliknande frisyr som var volymlös och orangeråttfärgad av blekmedlen. Hon hade en ganska skarp spetsig näsa och smala breda ögon. Munnen var liten och nätt med tunna läppar. Hennes ansikte var smalt och kindbenen syntes tydligt, kanske på grund av svält.

Efter de tre dagarna bland ruinerna hade Alev orienterat sig väl och märkt ut den snabbaste rutten till väderstationen. Vi hade ätit sparsamt under tiden, eftersom stoppet inte varit planerat och det var mycket möjligt att maten skulle ta slut innan vi nått vårt mål, men vi hade inget val än att fortsätta.