daisy monkey dance show

Känslan av att vara därute kändes som att ha somnat på tåget och klivit av på ändstationen där tåget som försvinner bort i natten är det enda tecknet på liv och civilisation. Jag tänkte ett tag på hur den borttappade killen måste ha känt sig, uppgiven, övergiven, sakna alla så jävla mycket och veta att man ska dö därute, ensam och utan att en enda människa märker det, bara vara ett stycke frystorkad vävnad bland så många andra på glaciären. Hu.

Efter drygt tre veckor efter det att vi lämnat Huvudstaden hade vi fortfarande inte stött på fientliga soldater, men rädsla för livet hade alla ändå. På glaciären fanns faror som inte var mänskliga, som inte hörsammade några böner om livet eller hyste någon medkänsla eller skuld. Jag tänkte på det. Gräver man upp en rabatt kommer det alltid ogräs dit, och man rycker bort det men det kommer alltid tillbaka. Jag tänkte vidare. Djur lever på gräs som finns på en plats, tar gräset slut drar de vidare till nästa ställe, och då hinner gräset på första stället växa tillbaka, men människan har slagit sig ner och vägrar låta hålet de skapat fyllas. Naturen är som en morallös domare som dömer alla som träder utanför balansen, och människan är den enda som inte står sitt kast, och på glaciären lever ingenting och ingenting har möjlighet att överleva här, men vi trotsar det ändå, men det kan antagligen bara sluta med att naturen hittar oss och har snabb rättegång och dömer oss alla till döden, utan att lyssna på någon advokat eller jury.

Vi stötte ofta på dolda, förrädiska sprickor i isen som skulle skicka en 50-100 meter ner till döden, så vi hade bundit ett rep runt midjan som sammanlänkade som som en stor, lång kedja, för skulle en falla hejdades fallet tack vare oss andra.

Skulle man titta ner i sprickorna kunde man se spåren av mindre förberedda. På glaciären hade många soldater och expedtitioner och karavaner färdats under flera hundra år, så bland resterna fanns hur mycket historia som helst bevarad. Även på marknivå fanns liknande skrot kvar, det finns ingen som städar här naturligtvis, så gamla slagfält finns välbevarade tack vare kylan. Vi stötte på en del såna, och det var aldrig en behaglig syn, och man tycktes inte heller vänja sig vid de fortfarande urskiljbara ansiktsuttrycken. Vid ett tillfälle fann vi ett tält med ihjälfrusna kroppar tätt liggandes intill varandra under filtar i ett sista försök att bevara kroppsvärme, och vid ett annat en kommunikationsofficer som fortfarande höll i radion som om han för evigt väntade på en order som reträtt.

Med naturens fientlighet längtade man nästan efter motståndare av kött och blod, som man visste hur de fungerade, vad som dödade och inte, vad som beskyddade och som man kunde kommunicera med. Men det verkliga kriget utkämpades individuellt. Att någon diplomat klantat sig under något politiskt möte, och det andra landets armé som förmodligen rörde sig här ute på de gråvita vidderna kändes otroligt långt borta. Var och en av oss slogs för livet mot klimatet och hopplösheten, vars klor och tentakler borrade sig djupt ner i skinnet och hjärtat. Hungern gick inte att jämföra med kylan, och moralen var så låg att man knappt förmådde tänka, än mindre tala. Till och med de med verklig krigserfarenhet, där ibland vår kapten såg ut att ha tappat hoppet. Vi hade ungefär två veckors proviant kvar och 20 mil att avverka till väderstationen.

Fyra dagar efter att J hade försvunnit föll en ung kille ihop i ledet. Vi försökte hjälpa honom upp men hans viljestyrka var som bortblåst. En av de erfarna soldaterna hukade vid honom och frågade efter hans namn. Schetz Palov, men det fick jag reda på senare. Den erfarne bad oss att gå vidare, och efter några meter hörde vi ett pistolsskott som snabbt åts upp av vindens ylande. Ingen såg sig om.