apple pie
This morning, when I drank water, it tasted like apple pie. I missed the custard, so I made some. When it was ready, and I had a plateful of water, the water didn't taste like apple pie anymore, it tasted just like water.
the prophet
So basically I just thought that this was just some random bullshit spewn out right into our gaping mouths, feeding us like baby birds, stuffing our craving minds with promises.
Was I the only one knowing? I'm just a John Doe, trying to get by, feels so unbelievable that I was above everybody else. But I could see no other way it could be. I was spared the lies, was I destined for something? Me? I doubt it. Makes me want to kill myself, just to stick it to them. Here's the prophet for you, bloated, a smorgasbord for crabs and fish, drifting about in the river. Hah. There's the prophet for you.
the eavesdropper pt.1
Allright. Damnit, this pen blew, hang on.
Okay, this one's better.
Well, I'ma try to recite this as accurate as I can. It started with what I thought was voices, arguing about some procedure of the sorts I knew nothing about. Suddenly, they stopped, and I knew that second that they'd realised that someone was listening. It felt like I was listening through the keyhole of a door, and as they went quiet and all, I froze in place.
Did I tell you that this all occurred in my head?
Anyway, I somehow managed to get myself moving away from there, and found myself standing alone on a snow patched field, on a gravel road stretching across it. Right by my foot I saw a cigarette butt, still smoking, but I couldn't see anyone in the vicinity, and I could see for miles, mind you. Made me uncomfortable, to say the very least!
...
upset citizen
You know, they oft ask me whether or not I find this situation comfortable. I just tell them that it simply could not,under any circumstances, have even the smallest thing to do with them. They have nothing on me, nothing to do with me, no sway over me whatsoever. That and that alone should answer their question.
Regarding what I actually feel about it, let's just say I've locked that up and lost the key.
sick
All these people are looking rather weirdly at me, as though they've never seen a sick person before. They seem to shun me like people shunned the leprous in the days when people shunned the leprous. My face is burning and my back aches, it aches more than it should fifty years from now. To say that I'm not well wouldn't be to exaggerate, neither would the opposite, it would be the precise definition of my current state. At this moment, I feel as though I'm starting to drift away in feverish blubbering, which also would be a precise definition of my current state. Well, I won't, though. Or maybe I will anyway.
At this moment I'm squatting down by a wall in the metro, partly because my legs ache like nothing else, and partly because my stomach kindly sends jolts of pain through itself, for some reason I guess only is clear to stomachs. And maybe guts.
As of now, given my posture, I guess I really can't blame people for looking in that rather weird way at me, since the people of this fine country would gladly go miles, and by miles I mean a good lot plenty, a freight trains worth, to hide their weaknesses from others. For me, however, that train has left the station long ago, carrying in its cargo my dearly missed health.
gaunt & sow
They call us Gaunt and Sow. Can you guess who's who? You know why they call him Sow? Well, a, he's got bigger tits than your ma, and b, you'll squeal like a piggy when he gets you in his sty.
Me? I look gaunt, don't I?
eses
Hey, pendejo! Take a hike?
See that feller over there? No, the fat one. He looks more like a Chernobyl child than a thug, them tribals on his head. Bet he's got to choose between which dick to take a piss with. Hell, I wouldn't be more scared of him than of a no-legged dog in a wheelbarrow running downhill during a tornado.
the snake
I am infinity. The snake's head is just another tail. I am pi. I will see the end time and I will see evolution again take its shaking first steps. I am all and nothing, and it's the worst fate one could ever imagine. I have seen enough death, enough births, enough happiness and suffering to know that everything passes. Everything fades. If you die happy or unhappy, there will be no difference in the dust that is the only thing you will ever be. The time you're alive is infinitely small, the amount of time you spend dead infinitely huge. The actions with which you save the planet, and billions of lives, will count for naught on the scoreboard that is the rest that you'll never know about. The insignificance. That is all that will ever be. Insignificant. Nothing.
vinter
tiden kallar, månen dör
isen skallrar och själen skör
pulsar genom blod och snö
ögon blir röda och nån ska ha spö
allt är fallet, mögligt och slitet
ett medvetande i det stora pyttelitet
en skrumpen stjärna sugs in i svarta hål
någon ska dödas och brännas på bål
på vägen
07.06.49
Idag träffade jag en man utan händer. Han bröt på franska och sa att det var lika väl, de hade ändå inte gjort honom något gott, och nu styrde fötterna. Han hade till fots gått från Algeriet. Jag fick röra vid dem, de var alldeles mörka, platta, hårda från otals mil.
07.06.50
Idag träffade jag en man utan fötter. Han var ryss och sa att det var lika väl, de hade ändå inte gjort honom något gott. Han hade kravlat från någonstans vid Volga. Jag kände på bröst, händer och armar. De var alldeles mörka och hårda, skrovliga från otals mil.
07.06.60
Idag träffade jag en man utan bekymmer. Han talade gammalmodigt och sa att han levde väl. Det var skönt sa han, och livet hade gjort honom gott. Jag fick känna på hans hjärta, och mindes en algerier och en ryss.
let
här finns ingenting
men som jag letar
det blir ett jädra spring
träffar en man som metar
- vad finnes du gubbe lilla?
en forell, fin och grann?
- försvinn, innan du far illa
svarar han
Näe.
jag vet inte
Min gata, fascination street, och dreglande tårar som tjock klibbigt saliv smetar ut på mitt ansikte. Stora tjocka metallpålar dras genom asfalten och river upp stora sjok, gatlyktorna är stroboskop och får mitt haltande att se helt sjukt ut. Naglarna är klostergrå och läpparna tunt rosa. Det spikas i mitt huvud. Molnen faller loss som isflak och blottar rymden ovan, full av kosmisk strålning och naturliga fyrverkerier.
Mina ögon droppar segt slem som fräser och knäpper när de träffar marken, och hus rämnar ner i avgrunder bredvid mig och skjuts upp igen i gejsrar av ånga som doftar sommarnatt. Mitt hjärta klappar när lukten blandas med ciggarettrök och mitt mind är blown och mitt innanmäte smält till en kemisk röra i regnbågsfärger. Blixtar slår ner bredvid mig, klyver bilar och stelnar sen och bildar träd som når upp till rymden. Mitt mind är verkligen fucked tänker jag.
Syra droppar från min näsa och mina händer är klibbiga av silverblod som förångas, bildar skepnader som vinkar åt mig att gå tillbaks igen, ber mig falla tryggt i deras armar, men jag gör det inte. De blir arga, stelnar, faller till marken med dova dunk. Jag tar upp en, knycklar ihop den, vecklar ut. Det är en hundralapp, men Carl von Linné ler och jag ler tillbaka och stoppar honom i fickan. Jag hör hur han skrattar därifrån, tittar upp och ser tiotusen små människor titta på mig. De tar upp hela gatan, så jag lägger mig på dem och de bär mig på rygg fram. Bland stjärnorna seglar Titanic och alla fönster lyser. Fartyget flyter fram några tiotals meter upp i luften och det är verkligen jättestort. Jag ser isberget också. Det är svårt att beskriva men när de krockar sluts istället skeppet in som i en plastpåse i isen och svävar snabbt upp i himlen tills det inte syns längre.
Plainsong öppnar sig i mina öron, fantastiskt tänker jag. Musiken strömmar tröstande in i mitt huvud, sprider sig som en spindelväv över min hjärna, kryper in bland substansen, omfamnar nackkotorna, tar isär dem, renar dem. Ser hur det sjukliga dras bort.
Jag sluts in i mig själv, rensar mitt ogräs, blir helt jordig, hittar en bäck och tvättar mina händer och ser längs bäcken till den stormiga ocean den mynnar ut i. Jag kan se ett par vågor, de är så stora att jag inte kan förstå, det ser ut som de står stilla men de rör sig nog skitsnabbt. Vänder mig om istället, och ser sekunderna falla, stora stenblock som är så tunga att de sjunker ner några meter när de landar. De landar i ett led bortåt och jag skulle behöva flyga för någonsin hinna följa det för det är jättelångt mellan dem, men jag kan inte flyga och det känns jobbigt. Ser en minut falla, stor som globen. En timme måste vara som ett berg.
Det börja svida och sticka och brännas i handen, och huden i handflatan trycks utåt med något spetsigt under. Gräset svartnar runt mig, dör och faller sönder som aska i vinden. Marken hårdnar och blir knottrig, och huden spricker tillslut i handen och det börjar forsa blod och en nyckel trillar ut på marken, som rullar upp sig runt den och blottar ett nyckelhål. Min nyckel är för liten men jag sätter i hela min trasiga blodiga hand och vrider om. Det börjar pirra i magen och plötsligt rycker min kropp till i en orgasm. Mina muskler drar okontrollerat ihop sig och jag kröks kraftigt ihop i fosterställning, allt under en total känsla av eufori, samtidigt som jag känner mig varm och sakta smälter ner i marken. Jag hinner se hur färskgrönt gräs börjar växa där mitt blod nyss var innan jag helt slukas av marken.
Långsamt långsamt känner jag hur varje liten por stickande vaknar till liv och jag är klibbig. Jag vrider huvudet åt sidan och ser en liten liten människa springa iväg med något jag tror är mina nycklar, och i himlen sjunker Titanic.
som som som som som
När den stora svartnande solen går supernova ovanför mig förstår jag att det är dags och jag kastar mig fram längs ett rulltrapperäcke av stjärnor ner i den underjordiska galaxen av tunnelbanenät som ostoppbart når ut till universums bortersta ringar som glittrande djuphavsmanetiska slingor, som också får hennes hår falla som det snurrande trasselspiraler det är över hennes kometbleka, sommarprickiga axlar, som så gärna kuvar sig under mina händer. Avståndet minskar mellan mina läppar och hennes nackkotor, ryggraden blir till en båge när hon kryper ihop och axelfräknarna bildar som en trädkrona till den. Jag ritar en fågel där med mitt finger innan jag dalar ner i en fantastisk rosafärgad sommarhimmel som spelar en akt av Othello för mig, där blod blandas med milkshake och skapar såna sjuka böljande vågor att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag beslutar mig för att dyka in i min inre prisma, slå sönder den i tusen små bitar och hennes ögon ska tindra precis som de gör mot mig.
Glöden fräser mot mig, sjunker ihop och släpper röken fri som kastar sig ut i luften ovanför den, virvlar runt som vattenströmmarna efter en sjunkande båt, med vilja så stark att tusentals drunknande inte gör den när, och känner sig lika fri och levande som jag. Mitt hjärta löses upp i små pixlar i röda toner, jag famlar handlöst, tyngdlöst, tanklöst in bland dem, pusslar ihop dem, tar isär dem och de faller tillslut över mig och skapar ett täcke av silkespapper. Vårt saliv blandas, pappret blir till papier maché och vi bygger det till ett torn upp till nebulosor och vi tittar på när en stjärna föds. Vi döper den till XYZÅÄÖ för det är så forskare gör tror vi.
gissa om facking
buss 113 står still och dubbelblinkar utanför mitt hus som jag skrev om, när jag kommer hem från krogen nu . . shit man
